Miss Dangerous
Hur det kom sig att jag blev Mr.Fiddelito, eller födelsen av Miss Dangerous....
Det började från första början med några meddelanden på FB.
Då Miss Dangerous är en öppenhjärtlig person, förstod jag snabbt att den här tjejen har det tungt just nu.
Jag nämnde något i stil med att om du vill ha någon att prata med så tveka inte att höra av dig.
"Kan inte du adda mig på MSN?"
Jag hade inte MSN...Ah jag skaffar väl det då...
Det är jag glad för att ja
g gjorde idag.
På MSN blev vi varandras "ventiler"...
Det finns inte många ämnen som vi helt oblygt inte har berört.
Hur det kom sig att det blev "Miss Dangerous" kommer sig av min "humor".
Efter att sett ett foto på henne där hennes ögon som är "farliga" för män...
Samt att det var på tunn is, lite farligt ute som Miss Dangerous stod och undrade vad som händer,
när jag kom in i hennes liv.
Kaos i kärlekslivet.
Det blev Uppdrag 1.
Man kan inte utföra ett uppdrag utan att ha ett agentnamn.
Då blev vi Mr Fiddelito och Miss Dangerous.
Då jag nyss själv gått igenom en separation så kände jag stark att det Miss Dangerous hade var dödsdömt.
Framför allt efter vad hon berättade...
Så jag stöttade Miss Dangerous i att avsluta förhållandet.
Kvällen detta skulle ske var jag lika orolig som hon tror jag.
Jag har aldrig någonsin tidigare tröstat någon via ett tangentbord.
Med kramp i hjärtat och en tårar i ögonen.
Det var det svåraste jag gjort!
Det är mycket lättare att vara kroppsligt närvarande när man skall trösta någon.
Men det lyckades den gången...
Skrev så jag slet ut huden på fingertopparna.
Sedan dess har det blivit många gånger som jag gett råd utifrån min livserfarenhet.
Att trösta någon från hjärtesorg är inget man gör en gång... man gör det gång efter gång.
Nästa gång mitt hjärta gick sönder var när jag fick ett sms.
"Jag orkade inte mer, ligger på psyk. Kungälv."
"Kan du inte hälsa på någon dag? Man bara gråter här ju."
När detta hände var jag sjukskriven.
Detta gjorde att jag hälsade på Miss Dangerous nästan varje dag.
En kopp kaffe lite uppmuntran...
En axel att blöta ner med tårar, ett par öron att hälla all skit i.
Det är inte svårare än så.
En vän vill endast ha din tid...
Nu låter det som om det bara är jämmer å elände.
Tack o lov så har vi garvat oss fördärvade lika många gånger.
Någonstans på denna förhållandevis korta men mycket intesiva resa.
Fann vi varann på ett djupare plan.
Ett fåtal gånger i livet så springer man ihop med en själsfrände.
En människa som går rätt in i ditt hjärta, och du kan inte göra ett skit åt det.
Det bara händer även om du försöker värja dig.
Det byggs en etta i ditt hjärta byggt utan bygglov.
Man finner en riktig VÄN!
Det har jag gjort.
Älskar dig *skitunge* ;)
Be carefull out there my soulmate, Miss Dangerous.
//Mr.Fiddelito
Hur det kom sig att jag blev Mr.Fiddelito, eller födelsen av Miss Dangerous....
Det började från första början med några meddelanden på FB.
Då Miss Dangerous är en öppenhjärtlig person, förstod jag snabbt att den här tjejen har det tungt just nu.
Jag nämnde något i stil med att om du vill ha någon att prata med så tveka inte att höra av dig.
"Kan inte du adda mig på MSN?"
Jag hade inte MSN...Ah jag skaffar väl det då...
Det är jag glad för att jag gjorde idag.
På MSN blev vi varandras "ventiler"...
Det finns inte många ämnen som vi helt oblygt inte har berört.
Hur det kom sig att det blev "Miss Dangerous" kommer sig av min "humor".
Efter att sett ett foto på henne där hennes ögon som är "farliga" för män...
Samt att det var på tunn is, lite farligt ute som Miss Dangerous stod och undrade vad som händer,
när jag kom in i hennes liv.
Kaos i kärlekslivet.
Det blev Uppdrag 1.
Man kan inte utföra ett uppdrag utan att ha ett agentnamn.
Då blev vi Mr Fiddelito och Miss Dangerous.
Då jag nyss själv gått igenom en separation så kände jag stark att det Miss Dangerous hade var dödsdömt.
Framför allt efter vad hon berättade...
Så jag stöttade Miss Dangerous i att avsluta förhållandet.
Kvällen detta skulle ske var jag lika orolig som hon tror jag.
Jag har aldrig någonsin tidigare tröstat någon via ett tangentbord.
Med kramp i hjärtat och en tårar i ögonen.
Det var det svåraste jag gjort!
Det är mycket lättare att vara kroppsligt närvarande när man skall trösta någon.
Men det lyckades den gången...
Skrev så jag slet ut huden på fingertopparna.
Sedan dess har det blivit många gånger som jag gett råd utifrån min livserfarenhet.
Att trösta någon från hjärtesorg är inget man gör en gång... man gör det gång efter gång.
Nästa gång mitt hjärta gick sönder var när jag fick ett sms.
"Jag orkade inte mer, ligger på psyk. Kungälv."
"Kan du inte hälsa på någon dag? Man bara gråter här ju."
När detta hände var jag sjukskriven.
Detta gjorde att jag hälsade på Miss Dangerous nästan varje dag.
En kopp kaffe lite uppmuntran...
En axel att blöta ner med tårar, ett par öron att hälla all skit i.
Det är inte svårare än så.
En vän vill endast ha din tid...
Nu låter det som om det bara är jämmer å elände.
Tack o lov så har vi garvat oss fördärvade lika många gånger.
Någonstans på denna förhållandevis korta men mycket intesiva resa.
Fann vi varann på ett djupare plan.
Ett fåtal gånger i livet så springer man ihop med en själsfrände.
En människa som går rätt in i ditt hjärta, och du kan inte göra ett skit åt det.
Det bara händer även om du försöker värja dig.
Det byggs en etta i ditt hjärta byggt utan bygglov.
Man finner en riktig VÄN!
Det har jag gjort.
Älskar dig *skitunge* ;)
Be carefull out there my soulmate, Miss Dangerous.
//Mr.Fiddelito
Kommentarer
Trackback
